– ett seminarium under Almedalsveckan 2008

Vetenskapsrådet och Vetenskap & Allmänhet fanns på plats i Visby under Almedalsveckan med ett gemensamt seminarium som berörde kunskapssamhället. Ett sjuttiotal kvalificerade deltagare samlades runt borden för att diskutera och reflektera över relationen mellan forskare, politiker, journalister och allmänhet.

Förberedda anföranden hölls av Dan Brändström ordförande, Vetenskap & Allmänhet, Ulrika Carlsson riksdagsledamot (c), Mikael Damberg riksdagsledamot (s), Per Eriksson GD, Vinnova, Barbro Hedvall ledarskribent, Dagens Nyheter, Erland Källén professor i meteorologi, Stockholms universitet, Michele Micheletti professor i statsvetenskap, Karlstads universitet och Björn von Sydow ordförande vetenskapsrådet.

Samtalet leddes av Eva Krutmeijer och Bengt Westerberg.

Skapa mötesplatser mellan allmänhet och forskare
- Allmänheten ska förstå vad forskarna håller på med, men det omvända perspektivet är minst lika viktigt – att forskare förstår allmänheten och vad som händer i samhället. Forskare ska inte bara vara i dialog med andra forskare och studenter utan måste i större utsträckning delta i samhällsdebatten och i andra fora som till exempel Almedalsveckan, inledde Dan Brändström.

Osäkerhet måste kommuniceras!
- För hundra år sen började man forska om klimatet men först nu har det blivit intressant. Varför? Svaret finns kanske hos FN:s klimatpanel IPCC”, menade den första inspiratören Erland Källén.

Han pekade på att naturvetenskap aldrig säkert kan bevisas, men att det inte kan tas till intäkt för att forskare inte skulle kunna kommunicera sina resultat. IPCC lyckades kommunicera osäkerheten med väl valda ord som ”det är mycket sannolikt att människan påverkat” och ”våra beräkningar visar att”. Deras sätt att kommunicera var trovärdigt och ger oss förståelse för att resultatet inte är definitivt men att det ändå säger en hel del som verkligen är till stor nytta för samhället. Och styrkan i budskapet från en enig forskarkår har inte gått någon förbi.

På frågan om forskare kan göra mer, svarade Erland Källén ett tydligt ja.

- Det borde vara mer uppskattat bland forskare att föreläsa och sprida kunskap till allmänhet och media.

Beroendet av varandra ökar
Per Eriksson, sade att det inte går att bygga ett starkt näringsliv utan forskning och att samspelet mellan universiteten och den offentliga verksamheten, näringslivet och politiken är en nödvändighet.

- Forskningspropositionen kommer troligen att ange att 1 procent av budgeten ska gå till forskning, men när vi räknat bort de pengar som satsas inom det militära, kommuner och landsting samt EU finns inte mycket kvar för annan forskning. Vi lurar oss själva! Per Eriksson påpekade också att man på VINNOVA har politiker i sina programråd – ett initiativ som mötte en del kritik inledningsvis, men som nu visat sig fungera som en konkret mötesplats där forskning och samhällsnytta diskuteras.

Vänta inte på att få frågan!
Ulrika Carlsson pekade på vikten av att prata direkt med varandra och att lära sig varandras språk. På frågan hur forskare ska nå fram till upptagna och tidspressade politiker uppmanade hon dem att inte ge upp.

- Tidsbristen för politiker är ett dilemma. Men att lära känna varandra och skapa en förståelse betyder att vi skapar viktiga och långvariga relationer.

Efter detta inlägg inbjöds till diskussion i mindre grupper runt borden. Efter bara någon minut var diskussionerna intensiva och fördjupades på olika sätt vid de olika borden. Några av tankarna lyftes sedan upp av seminariets samtalsledare.

Forskningsöversikter efterlyses
Flera deltagare talade om behovet av att samordna forskning så att allmänhet och beslutsfattare lättare kan uppfatta större sammanhang och få bättre översikt. Det handlar dels om att sätta forskningen i direkt relation till aktuella händelser eller annan pågående forskning, dels om att underlätta för lekmän och politiker att förstå forskning genom breda översikter. IPCC-forskarnas gemensamma presentation av sina resultat och deras samstämmiga budskap var orsaken till deras framgång. I diskussionen framfördes också krav på forskarna att våga ta större risker och uttala sig tidigare om sina resultat.

Möjligheten att faktiskt förändra
De faktiska möjligheterna att åtgärda identifierade problem kan ge helt olika beslutsunderlag diskuterades också. Någon pekade på att steget var kort mellan forskning och beslut när det gällde ozonhålen eftersom de farliga freonerna lätt kunde bytas ut. För klimatfrågan är det mer komplicerat eftersom frågan är mer komplex och dessutom kräver att vi ändrar livsstil.

Samförståndsanda bidrar till kunskapssamhället
Efter kaffe och mingel talade Michele Micheletti om olika intressen och sätt att resonera inom forskning, politik och näringsliv. Som exempel på att vi faktiskt har lyckats förena skilda intressen nämnde hon Saltsjöbadsavtalet.

- I Saltsjöbadsavtalet fann alla inblandade aktörer samarbetssätt för att gynna sig själva – varför lyckas vi inte med det i andra sammanhang?

Rörande övertro på medier!
Barbro Hedvall konstaterade att det ställs mycket höga krav på att media ska sköta kommunikationskanalerna mellan alla dessa samhällsaktörer. Trots det krymper medias resurser.

I motsats till Källéns tankar om att osäkerheten inom forskningen behöver kommuniceras ställde Hedvall mediernas grundhållning att inget är sannolikt.

- Det finns sanning eller osanning. Nyhet eller inte nyhet. Människor kan inte skilja mellan sannolikhet eller sant. De behöver veta om jorden går under eller inte! sa Hedvall men pekade också på det faktum att allmänheten, i takt med ökad utbildning, också får en större förståelse för riskbedömningar.

För mycket publicitet för till exempel klimatfrågan bidrar lätt till att allmänheten känner att de inte behöver bry sig eller att de blir uppskrämda. Hedvall sade sig skämmas å DN:s vägnar för att tidningen förra hösten så tydligt tagit ställning i klimatfrågan i stället för att följa tidningens tradition att upplysa och förklara.

Ge en strimma hopp
Mikael Damberg talade om att förhållandet mellan politiker och forskare inte är jämställt.

- Politiker är fullständigt beroende av forskare för att kunna vara politiker. Vår roll är att beskriva en dröm om vart vi ska. Visionen måste kläs och förklaras och vi behöver forskarnas hjälp för att göra det!

Barnen visar vägen!
Under en ny omgång rundabordsdiskussioner togs bland annat upp att vi alla vill vara goda föräldrar och förebilder för våra barn. Om vi ser till att barnen lär sig mer i skolan och arbetar tematiskt med till exempel klimatfrågor så kommer de att tvinga sina föräldrar till ett förbättrat beteende. Barnen har en enorm makt att förändra sina föräldrar!

Sanning är det inte
Björn von Sydow avrundade seminariet med att fundera över världstänkandet och dess utveckling och började med Platon som menade att sanningen tas fram och behandlas i konsensus av de som har förmåga. I motsats till detta tänkande utvecklade Kant sin teori som visade att sanning kan vara relativt. Långt senare myntade den svenska tänkaren och illustratören Mats Erik Molander att ”vad som är rätt och fel får man väl förhandla om.”

Andra samhällen kanske är för snabba till aktion och hastande åtgärder. I Sverige har vi i stället nära till hands att vända oss till forskningen. När något inte stämmer menar vi att detta kan bli bättre och alltså behöver utredas mer.

Är det månne så att politiker ibland glider undan när svaren på frågorna är för svåra och i stället hänvisar till behovet av mer forskning?

- Detta förhållningssätt är kanske inte är så dumt! var Björn von Sydows avslutande ord.

Hanna Zetterberg Struwe, Vetenskapsrådet